Jag kommer ihåg när jag var liten, då hade jag en konstig grej som jag höll på med. Många gånger när jag blev glad framförallt när jag fick en glad nyhet eller överraskning berättad för mig så hittade jag på att jag hade ont någonstans.
Jag minns ett tillfälle; jag satt och tittade på det härliga gamla barnprogrammet Hugo när min mamma kom in i rummet och berättade att vi skulle äta semlor. Trots att jag inte gillar semlor speciellt mycket så kände jag ett enormt glädjerus genom hela kroppen, när detta gått från topp till tå så började jag istället halta ut mot köket där mamma befann sig. Väl i köket berättade jag för mamma att jag hade trampat snett, någonting som inte stämde. Hon sa åt mig att jag skulle gå och vila, sen åt vi semlor och sen var det ingenting mer med det.
Det finns flera små minnen av liknande händelser, jag tycker det är ett väldigt konstigt beteende, det hände inte varje gång jag blev glad. Mer lite då och då. Någon som känner igen det här? Någon som har lite djupare kunskap än min knapphändiga inom psykologi som kan förklara vad det här beror på?
Så här ett antal år senare känns det ganska skönt att jag kunde bli en relativt normal människa trots denna dåliga vana. Och jag har inte gjort så här på väldigt väldigt många år, man kanske skulle börja igen?
1 kommentar:
sjukt beteende, inte hört om detta förut. Men om man dammar av någon gammal bok av freud kan du säkert hitta det du söker.
Min egen uppfattning av det hela är att du blev så otroligt glad att du inte visste hur du skulle uttrycka dig, så istället för att hoppa omkring sjunga och le så tog du istället åt den drastiska åtgärden att få ont i en tå, ett finger, magen etc. Dock hoppas jag att du såg upp med att säga att du hade ont i magen om det stod en härlig semla på bordet, pga av att du blev så glad. för om det hade varit min mamma hade jag nog inte fått någon semla då.
Skicka en kommentar