Så, igår fick jag äntligen bevittna Oasis, bandet som jag håller som ett av dom bästa banden genom tiderna. Jag har aldrig sett dom live tidigare, därför hade jag - till skillnad från alla sågande recensenter - ingenting att jämföra med. Jag är övertygad om att Oasis var ett mycket bättre liveband i mitten på 90-talet, men för mig kändes det här bara stort.
Rent musikaliskt var det en bra konsert, varken mer eller mindre. Liams röst, som det klagats på under den här turnén blandade och gav igår. På Lyla och I'm Outta Time var den katastrofal medans den i mina öron var fullkomligt briljant på Supersonic. Han såg dock ganska plågad ut stundtals och tog väldigt djupa andetag efter varenda sjungen textrad.
Noel framförde en helt fantastik aukustisk version av Don't Look Back in anger, detta var enligt mig konsertens höjdpunkt. Supersonic och I am the walrus kommer strax där bakom.
Även om det inte var bandets vassaste spelning och även om det inte längre är ett lika hungrigt Oasis som entrar världens scener så kommer jag bära den här kvällen i mitt minne för resten av mitt liv, för det här var kvällen jag äntligen fick se Oasis live.